Oliva

Varje dag blir jag påmind om att du inte finns längre, det är snart 2år sedan du gav upp. Jag förstår om du inte orkade längre, så mycket som du genomlidit. Men ändå känner jag att det för tidigt, du och jag var inte färdiga. Jag klarar inte ens av att skriva det här utan att gråta. faaan. Jag vill att du ska vara här, min kära mormor, du är min idol. Var mån om alla och sa aldrig et ont ord om någon. Du försvarade mig alltid, som när morfar och mamma alltid tjatade om att jag inte åt, så sa du bara att de skulle låta mig vara, jag visste själv när jag var mätt. Det värsta är att jag aldrig hann säga hejdå. Jag och morfar skulle hälsa på dig på sjukhuset, men morfar kom aldrig och hämtade mig, istället fick mamma skjutsa hem mig, sedan åkte hon till sjukhuset, jag fick inte följa med, vet du hur arg jag är över det??? Istället fick jag sitta hemma, b ringde och ville prata med pappa, hon sa inget till mig, men pappa var inte hemma. Jag blev helt konstig och började baka din kaka som du alltid brukade få av mig. Andra gången hon ringde var hon tvungen att säga det, jag kunde inte förstå. Jag bara skrek och grät i min ensamhet, vad skulle jag göra. Det var den absolut västa dagen i mitt liv. Nu klarar jag inte av att skriva mer, ser inte ut genom alla tårar.
Inga-Maj Olsson, min mormor, jag kommer alltid älska dig